‏ Matthew 8

1När han nu gick neder af berget, följde honom mycket folk. 2Och si, der kom en spitelsk man, och tillbad honom, och sade: Herre, vill du, så kan du göra mig renan. 3Då räckte Jesus ut sina hand, och tog på honom, sägandes: Jag vill, var ren; och straxt vardt han ren utaf sin spitelsko. 4Och Jesus sade till honom: Se till, att du säger det för ingom; utan gack bort, och låt Presten se dig, och offra den gåfvo, som Mose budit hafver, till ett vittnesbörd öfver dem. 5Men när Jesus gick in uti Capernaum, kom en höfvitsman till honom, och bad honom, 6Sägandes: Herre, min tjenare ligger hemma borttagen, och hafver stor vedermödo. 7Då sade Jesus till honom: Jag vill komma, och bota honom. 8Då svarade höfvitsmannen, och sade: Herre, jag är icke värdig, att du skall gå in under mitt tak; utan säg allenast ett ord, så blifver min tjenare helbregda. 9Ty jag är ock en menniska under annars mans våld, och hafver krigsknektar under mig; och jag säger till den ena: Gack; och han går; och till den andra: Kom; och han kommer; och till min dräng: Gör det; och han gör så. 10När Jesus detta hörde, förundrade han sig, och sade till dem, som honom följde: Sannerliga säger jag eder, jag hafver icke funnit sådana tro i Israel. 11Men jag säger eder, att månge varda kommande af östan och vestan, och skola sitta med Abraham, Isaac och Jacob i himmelriket. 12Men riksens barn skola varda utkastade i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan. 13Och Jesus sade till höfvitsmannen: Gack, och som du tror, så ske dig; och i samma stundene blef hans tjenare helbregda. 14Och när Jesus kom i Petri hus, och såg att hans svära låg, och hade skälfvosot; 15Då tog han på hennes hand, och skälfvosoten öfvergaf henne; och hon stod upp, och tjente dem. 16Och när aftonen kom, hade de till honom många, som voro besatte; och han dref ut andarna med ord, och alla dem, som ondt hade, botade han; 17På det fullbordas skulle det som sagdt var genom Esaia Propheten, som säger: Han hafver tagit på sig våra skröplighet, och våra sjukdomar hafver han burit. 18Och när Jesus såg mycket folk omkring sig, böd han, att man skulle fara utöfver på hinsidon hafvet. 19Och kom en Skriftlärd till honom, och sade till honom: Mästar, jag vill följa dig ehvart du går. 20Då sade Jesus till honom: Räfvarne hafva kulor, och foglarna under himmelen näste; men menniskones Son hafver intet, der han må luta sitt hufvud till. 21Och en annar af hans Lärjungar sade till honom: Herre, gif mig lof, att jag går först bort, och begrafver min fader. 22Då sade Jesus till honom: Följ du mig, och låt de döda begrafva sina döda. 23Och han steg i skeppet, och hans Lärjungar följde honom. 24Och si, en stor storm växte upp i hafvet, så att vågen slog utöfver skeppet; och han sof. 25Då gingo Lärjungarna till, och väckte honom upp, sägande: Herre, fräls oss, vi förgås. 26Då sade han till dem: I klentrogne, hvi rädens I? Och stod upp, och näpste vädret, och hafvet; och det vardt stilla lugnet. 27Men menniskorna förundrade sig, och sade: Hvad är denne för en, att vädret och hafvet äro honom lydig? 28Och när han kom på hinsidon hafvet, uti de Gergeseners landsändar, kommo två besatte med djefvulen emot honom löpande, utgångne af grifter; och voro ganska gräselige, så att ingen kunde resa den vägen fram. 29Och si, de ropade, och sade: Ack! Jesu, Guds Son, hvad hafve vi med dig göra? Äst du kommen till att plåga oss förr än tid är? 30Så gick der långt ifrån en stor svinahjord i bet. 31Då bådo honom djeflarna, och sade: Är det så, att du drifver oss ut, så lofva oss, att vi farom uti den svinahjorden. 32Då sade han till dem: Farer. Då foro de ut, och foro in i svinahjorden; och si, hele svinahjorden lopp, och brådstörte sig i hafvet, och drunknade i vattnet. 33Men herdarne flydde bort, och gingo in i staden, och förkunnade alltsammans, och huru det var tillgånget med dem som besatte voro. 34Och si, då gick hela staden ut emot Jesum; och då de sågo honom, bådo de att han ville gå bort utu deras landsändar.
Copyright information for SweKarlXII1873