‏ Matthew 24Summary

1Då gick Jesus sin väg utaf templet; och hans Lärjungar gingo till honom, att de skulle låta honom se templets byggning. 2Då sade Jesus till dem: Sen I icke allt detta? Sannerliga säger jag eder: Här skall icke låtas en sten på den andra, som icke blifver nederbruten. 3Och när han satt på Oljoberget, gingo hans Lärjungar till honom afsides, och sade: Säg oss, när detta skall ske? Och hvad varder för tecken till din tillkommelse, och verldens ända? 4Då svarade Jesus, och sade till dem: Ser till, att ingen förförer eder. 5Ty månge skola komma i mitt Namn, och säga: Jag är Christus; och skola förföra många. 6I skolen få höra örlig, och rykte af örlig; ser till, att I blifven icke försoffade; ty allt detta måste ske, men det är icke straxt änden. 7Det ena folket skall resa sig upp emot det andra, och det ena riket emot det andra; och skola blifva pestilentier, och hunger, och jordbäfning, mångastäds. 8Då skall nöden aldraförst begynnas. 9Då skola de öfverantvarda eder uti tvång, och dräpa eder; och I skolen blifva hatade af all folk, för mitt Namns skull. 10Och då skola månge förargas, och inbördes den ena förråda den andra, och inbördes hata hvarannan. 11Och månge falske Propheter skola uppkomma, och förföra många. 12Och efter det ondskan får öfverhandena, varder kärleken i mångom förkolnad. 13Men den som blifver fast uti ändan, han varder salig. 14Och detta Evangelium om riket skall varda predikadt i hela verldene, till ett vittnesbörd öfver all folk; och då skall änden komma. 15När I nu fån se förödelsens styggelse, af hvilko sagdt är genom Daniel Propheten, ståndande i det helga rummet; den som läs det, han gifve akt deruppå; 16De som då i Judiska landet äro, fly de på bergen; 17Och den som är uppå taket, han stige icke ned, till att taga något ut af sitt hus; 18Och den som är ute på markene, gånge icke tillbaka efter sin kläder. 19Men ve dem som hafvande äro, och dem som dia gifva, i den tiden. 20Men beder, att edor flykt sker icke om vintren, eller om Sabbathen. 21Ty då skall varda en stor vedermöda, så att hon hafver icke varit sådana ifrå verldenes begynnelse och till denna tiden, ej heller varda skall. 22Och om de dagar icke vorde förstäckte, då vorde intet kött frälst; men för de utvaldas skull skola de dagar varda förstäckte. 23Om någor säger då till eder: Si, här är Christus, eller der; så tror det intet. 24Ty falske Christi och falske Propheter skola uppkomma, och skola göra stor tecken och under; så att, om möjeligit vore, skola ock de utvalde förförde varda. 25Si, jag hafver sagt eder det framföreåt. 26Derföre, om de då säga till eder: Si, han är uti öknene; går icke ut: Si, han är i kammaren; tror det icke. 27Ty såsom ljungelden går ut af öster, och synes allt intill vester; så varder ock menniskones Sons tillkommelse. 28Men der som åtelen är, dit församla sig ock örnarna. 29Men straxt efter den tidsens vedermödo skall solen blifva mörk, och månen skall icke gifva sitt sken, och stjernorna skola falla af himmelen, och himlarnas krafter skola bäfva. 30Och då skall synas menniskones Sons tecken i himmelen; och då skola all slägte på jordene jämra sig, och skola se menniskones Son komma i himmelens sky, med stora kraft och härlighet. 31Och han skall utsända sina Änglar, med höga basunaröst; och de skola församla hans utvalda ifrå de fyra väder; ifrå den ena himmelens ända till den andra. 32Af fikonaträt lärer en liknelse: När nu dess qvistar knoppas, och löfvet begynner springa ut, så veten I, att sommaren är hardt när; 33Så ock, när I sen allt detta, så veter, att det är hardt för dörrene. 34Sannerliga säger jag eder: Detta slägtet skall icke förgås, förrän allt detta sker. 35Himmel och jord skola förgås; men min ord skola icke förgås. 36Men om den dagen och om den stundena vet ingen, icke Änglarna i himmelen, utan min Fader allena. 37Men lika som det var i Noe tid, så skall ock menniskones Sons tillkommelse vara. 38Ty såsom de voro i de dagar för flodene; de åto och drucko, togo hustrur, och gåfvos mannom, intill den dagen, då Noe gick i arken; 39Och visste intet af, förr än floden kom, och tog dem allasamman bort; så skall ock menniskones Sons tillkommelse vara. 40Då skola två vara ute på markene; den ene blifver upptagen, den andre blifver qvarlåten. 41Två skola mala på ene qvarn; den ene blifver upptagen, den andre blifver qvarlåten. 42Vaker fördenskull; ty I veten icke, hvad stund edar Herre varder kommandes. 43Men det skolen I veta att, visste husbonden, hvad stund tjufven skulle komma, förvisso vakade han och läte icke uppbryta sitt hus. 44Derföre varer I ock redo; ty, den stund I icke menen, varder menniskones Son kommandes. 45Hvilken är nu en trogen och snäll tjenare, som herren hafver satt öfver sitt husfolk, att han skall gifva dem mat i rättom tid? 46Salig är den tjenaren, som hans herre finner så görande, när han kommer. 47Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver alla sina ägodelar. 48Men om så är, att den onde tjenaren säger i sitt hjerta: Min herre kommer icke ännu brådt; 49Och begynner så slå sina medtjenare; ja, äta och dricka med de druckna; 50Så kommer dens tjenarens herre, den dag han icke väntar honom, och den stund han icke menar; 51Och skall sönderhugga honom, och gifva honom hans lön med skrymtare. Der skall vara gråt och tandagnisslan.