‏ Mark 12Summary

1Och han begynte tala dem till i liknelser: En man plantade en vingård, och gärde deromkring en gård, och grof en press, och byggde ett torn, och lejde honom ut vingårdsmännom; och for så ut i fremmande land. 2Och då rätta tiden var, sände han sin tjenare till vingårdsmännerna, att han skulle anamma, af vingårdsmännerna, utaf vingårdsens frukt; 3Men de togo honom, och slogo honom, och läto honom gå ifrå sig tomhändtan. 4Åter sände han till dem en annan tjenare; den kastade de hufvudet sönder med sten, och läto honom gå ifrå sig försmäddan. 5Åter sände han en annan, den dråpo de; och många andra, somliga hudflängde de, och somliga dråpo de. 6Så hade han ännu en enda son, den han kär hade; honom sände han ock till dem på det sista, sägandes: De hafva ju en försyn för min son. 7Men vingårdsmännerna sade emellan sig: Denne är arfvingen; kommer, låter oss dräpa honom, så varder arfvedelen vår. 8Då togo de honom, och dråpo honom, och kastaden utu vingården. 9Hvad skall nu vingårdsherren göra? Han skall komma, och förgöra vingårdsmännerna, och få vingården androm. 10Hafven I ock icke läsit denna Skriften? Den stenen, som byggningsmännerne bortkastade, är vorden en hörnsten; 11Af Herranom är detta gjordt, och är underligit för vår ögon. 12Och de sökte efter att gripa honom; men de räddes för folket; ty de förstodo att han sade denna liknelsen om dem. Så gåfvo de honom öfver, och gingo sin väg. 13Och sände de till honom några af de Phariseer, och de Herodianer, att de skulle gripa honom i orden. 14Då de kommo, sade de till honom; Mästar, vi vete, att du äst sannfärdig, och sköter om ingen; ty du ser icke efter menniskors person, utan lärer Guds väg rätt. Är det ock rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller icke? Skole vi gifvan, eller icke gifvan? 15Men han förstod deras skrymtan, och sade till dem: Hvi fresten I mig? Tager hit penningen, att jag må se honom. 16Och de båro honom fram. Då sade han till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta? Sade de till honom: Kejsarens. 17Då svarade Jesus, och sade till dem: Så gifver Kejsarenom hvad Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. Och de förundrade sig på honom. 18Så kommo de Sadduceer till honom, hvilke säga att ingen uppståndelse är, och sporde honom, sägande: 19Mästar, Mose hafver skrifvit oss: Om någors mans broder dör, och låter hustru efter sig, och låter ingen barn efter sig, då skall hans broder taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd. 20Det voro sju bröder; och den förste tog sig hustru, och han blef död, och lefde ingen säd efter sig; 21Och den andre tog henne, och blef död; den icke heller lefde säd efter sig; och den tredje sammalunda; 22Så att sju togo henne, och lefde dock ingen säd. Sist af allom dödde ock hustrun. 23Hvilkensderas hustru skall hon nu vara i uppståndelsen, då de skola uppstå? Ty sju hade haft henne till hustru. 24Svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, derföre att I icke veten Skriftena, ej heller Guds kraft. 25Ty då de uppståndne äro ifrå de döda, tager man sig icke hustru, och icke gifs heller hustru manne; utan de äro såsom Änglar, som i himmelen äro. 26Men om de döda, att de skola uppstå, hafven I icke läsit i Mose bok, huruledes Gud talade med honom i buskanom, sägandes: Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? 27Han är icke de dödas Gud, utan deras Gud, som lefva. Så faren I nu mycket ville. 28Då gick en fram af de Skriftlärda, den derpå hört hade, huru de tillhopa disputerat hade, och hade sett att han hade väl svarat dem, och sporde honom till: Hvilket är det yppersta af all budorden? 29Jesus svarade honom: Det yppersta af all budorden är detta: Hör, Israel; Herren vår Gud är allena Herre; 30Och du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg, och af allo dine magt. Detta är det yppersta budet. 31Och det andra är desso likt: Älska din nästa som dig sjelf. Intet annat bud är större än dessa. 32Och den Skriftlärde sade till honom: Mästar, du hafver allt rätt sagt, att Gud är en, och ingen annar är förutan honom; 33Och att älska honom af allt hjerta, och af allt förstånd, och af allo själ, och af allo magt, och älska sin nästa som sig sjelf, det är mer än bränneoffer, och all offer. 34Då Jesus såg, att han visliga svarat hade, sade han till honom: Du äst icke långt ifrå Guds rike. Och sedan torde ingen fråga honom. 35Och svarade Jesus, och sade, lärandes i templet: Huru säga de Skriftlärde, att Christus är Davids Son? 36Ty David, genom den Helga Anda, säger: Herren sade till min Herra: Sätt dig på min högra hand, tilldess jag hafver satt dina ovänner dig till en fotapall. 37Så kallar nu David honom Herra; hvadan är han då hans Son? Och en stor del af folket hörde honom gerna. 38Och han lärde dem, och sade till dem: Vakter eder för de Skriftlärda; de gå gerna i sid kläder, och låta gerna helsa sig på torgen; 39Och sitta gerna främst i Synagogorna, och främst vid bordet i gästabåden; 40Hvilke uppäta enkors hus, förebärande långa böner; desse skola få dess svårare fördömelse. 41Och satte sig Jesus tvärtemot offerkistona, och såg uppå huruledes folket lade penningar i kistona; och månge rike lade mycket in. 42Och en fattig enka kom, och lade in två skärfvar, det var en penning. 43Då kallade han sina Lärjungar till sig, och sade till dem: Sannerliga säger jag eder, denna fattiga enkan lade mer in i kistona, än alle de andre som der inlade. 44Ty de hafva alle inlagt af det dem öfverlopp; men hon inlade, utaf sin fattigdom, allt det hon hade, alla sina näring.