‏ Luke 10Summary

1Sedan skickade Herren andra sjutio; och sände två och två framför sig, i alla städer och rum, dit han komma ville; 2Och sade till dem: Säden är stor, men arbetarena äro få; beder fördenskull sädenes Herra, att han utsänder arbetare i sina säd. 3Går; si, jag sänder eder såsom lamb ibland ulfvar. 4Bärer ingen säck, ej heller skräppo, ej heller skor; och helser ingen i vägen. 5Uti hvad hus I kommen, säger först: Frid vare desso huse. 6Och om der någor är fridsens barn, så skall eder frid blifva på honom; hvar ock icke, så kommer han till eder igen. 7Uti det samma hus blifver, äter och dricker hvad eder föresätts; ty arbetaren är sin lön värd. Går icke utu hus i hus. 8Och uti hvad stad I kommen, och de anamma eder, äter hvad eder föresätts; 9Och görer de sjuka helbregda, som der äro, och säger till dem: Guds rike är kommet hardt när eder. 10Uti hvad stad I kommen, och de icke anamma eder, så går ut på hans gator och säger: 11Det stoft, som lådde vid oss af edar stad, skake vi af på eder; dock skolen I veta, att Guds rike var kommet hardt när eder. 12Jag säger eder, att Sodome skall drägeligare varda på den dagen, än dem stadenom. 13Ve dig, Chorazin; ve dig, Bethsaida; ty hade sådana krafter varit gjorda uti Tyro och Sidon, som de gjorde äro uti eder, länge sedan hade de suttit uti säck och asko, och gjort syndabättring. 14Dock skall Tyro och Sidoni drägeligare varda på domenom än eder. 15Och du, Capernaum, som upphäfven äst allt intill himmelen, du skall nedstört varda till helvete. 16Hvilken eder hörer, han hörer mig; och den eder föraktar, han föraktar mig; men den mig föraktar, han föraktar honom som mig sändt hafver. 17Men de sjutio kommo igen med glädje, och sade: Herre, djeflarna äro oss ock underdånige i ditt Namn. 18Då sade han till dem: Jag såg Satanam falla af himmelen, såsom en ljungeld. 19Si, jag hafver gifvit eder magt att trampa på ormar och scorpioner, och öfver all fiendans kraft; och eder skall intet varda skadandes. 20Dock fröjder eder icke deraf, att andarna äro eder underdånige; utan fröjder eder, att edor namn äro skrifven i himmelen. 21I samma stundene fröjdade sig Jesus i Andanom, och sade: Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordenes Herre, att du hafver detta fördolt för de visa och kloka, och hafver det uppenbarat för de fåkunniga; ja, Fader; ty så hafver varit behageligit för dig. 22All ting äro mig antvardad af minom Fader; och ingen vet ho Sonen är, utan Fadren; och ho Fadren är, utan Sonen och den som Sonen vill det uppenbara. 23Och han vände sig om till sina Lärjungar afsides, och sade: Salig äro de ögon, som se det I sen. 24Ty jag säger eder: Månge Propheter och Konungar åstundade se det I sen, och fingo dock icke set; och höra det I hören, och fingo dock icke hörat. 25Och si, en lagklok stod upp, och frestade honom, sägandes: Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif? 26Då sade han till honom: Hvad är skrifvet i lagen? Huru läs du? 27Svarade han, och sade: Du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af alla dina krafter, och af allom dinom håg; och din nästa, såsom dig sjelf. 28Då sade han till honom: Rätteliga svarade du; gör det, så får du lefva. 29Då ville han göra sig sjelfvan rättfärdigan, och sade till Jesum: Hvilken är då min näste? 30Då svarade Jesus, och sade: En man for ned af Jerusalem till Jericho, och kom i röfvarehänder; och de klädde af honom, och sargade honom, och gingo dädan, och läto honom ligga halfdödan. 31Så hände sig, att en Prest for neder åt samma vägen; och då han fick se honom, gick han framom honom. 32Sammalunda ock en Levit, då han kom till det samma rummet, gick han fram, och såg på honom; och gick sedan framom honom. 33Men en Samaritan reste samma vägen, och kom till honom; och när han såg honom, varkunnade han sig öfver honom; 34Och gick till, och förband hans sår, och göt der oljo och vin in; och laden på sin ök, och förde honom till herberget, och skötte honom. 35Den andra dagen for han dädan, och tog fram två penningar, och gaf värdenom, och sade till honom: Sköt honom; och hvad du mer kostar på honom, vill jag betala dig, när jag kommer igen. 36Hvilken af dessa tre synes dig nu hafva varit hans näste, som för röfvarena kommen var? 37Sade han: Den som beviste honom barmhertighet. Då sade Jesus till honom: Gack, och gör du sammaledes. 38Men det begaf sig, då de vandrade, gick han uti en liten stad; och en qvinna, benämnd Martha, undfick honom uti sitt hus. 39Och hon hade en syster, benämnd Maria; hon satte sig vid Jesu fötter, och hörde hans ord. 40Men Martha bekymrades med idkelig tjenst. Hon gick fram, och sade: Herre, sköter du intet derom, att min syster låter mig tjena allena? Så säg henne nu, att hon hjelper mig. 41Svarade Jesus, och sade till henne: Martha, Martha, du hafver omsorg och bekymmer om mångahanda; 42Men ett är nödtorftigt; Maria hafver utkorat den goda delen, hvilken henne icke skall ifråtagas.