‏ Lamentations 3Summary

1Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste. 2Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena. 3Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid. 4Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben. 5Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo. 6Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene. 7Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar. 8Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön. 9Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt. 10Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum. 11Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort. 12Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom. 13Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar. 14Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa. 15Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka. 16Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko. 17Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta. 18Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom. 19Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver. 20Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det. 21Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu. 22Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända; 23Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor. 24Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom. 25Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom. 26Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp. 27Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen; 28Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer; 29Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet; 30Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig. 31Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga; 32Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet. 33Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat; 34Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene; 35Och låta deras sak för Gudi orätta vara; 36Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet. 37Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning; 38Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning? 39Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder. 40Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran. 41Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen. 42Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat; 43Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet. 44Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde. 45Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken. 46Alle våre fiender gapa med munnen emot oss. 47Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest. 48Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer. 49Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända; 50Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill. 51Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull. 52Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak. 53De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar. 54De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig. 55Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone; 56Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande. 57Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet. 58Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif. 59Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt. 60Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig. 61Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig; 62Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga. 63Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig. 64Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva. 65Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno. 66Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.