‏ Judges 11Summary

1Jephthah, en Gileadit, var en stridsam hjelte, dock likväl enes skökos son; och Gilead hade födt Jephthah. 2Men då Gileads hustru födde honom barn, och de samma barn vordo stor, drefvo de Jephthah ut, och sade till honom: Du skall intet arf taga i vårs faders huse; ty du äst ens annors qvinnos son. 3Då flydde han för sina bröder, och bodde i det landet Tob; och till honom församlade sig lösaktige män, och drogo ut med honom. 4Och någon tid derefter stridde Ammons barn med Israel. 5Då nu Ammons barn så stridde med Israel, gingo de äldste af Gilead bort, till att hemta Jephthah utu Tobs lande; 6Och sade till honom: Kom, och var vår höfvitsman, att vi måge strida emot Ammons barn. 7Men Jephthah sade till de äldsta af Gilead: Ären icke I de som mig haten, och hafven drifvit mig utu mins faders hus, och nu kommen I till mig, medan I ären i bedröfvelse? 8De äldste i Gilead sade till Jephthah: Derföre komme vi nu igen till dig, att du skall gå med oss, och hjelpa oss strida emot Ammons barn; och vara vår höfvitsman öfver alla de som bo i Gilead. 9Jephthah sade till de äldsta i Gilead: Om I hemten mig igen till att strida emot Ammons barn, och Herren gifver dem för mig, skall jag då vara edar höfvitsman? 10De äldste af Gilead sade till Jephthah: Herren vare tillhörare emellan oss, om vi icke göre som du sagt hafver. 11Alltså gick då Jephthah med de äldsta af Gilead, och folket satte honom för höfvitsman och öfversta öfver sig; och Jephthah talade allt detta inför Herranom i Mizpa. 12Då sände Jephthah bådskap till Konungen öfver Ammons barn, och lät säga honom: Hvad hafver du med mig att skaffa, att du kommer emot mig, till att strida emot mitt land? 13Konungen öfver Ammons barn svarade Jephthas bådskap: Derföre, att Israel hafver tagit bort mitt land, då de drogo utur Egypten, allt ifrån Arnon intill Jabbok, och allt intill Jordan; så få mig nu det igen med frid. 14Jephthah sände åter bådskap till Ammons barnas Konung; 15Och lät säga honom: Så säger Jephthah: Israel hafver intet land borttagit, antingen ifrå de Moabiter, eller ifrån Ammons barn; 16Förty när de drogo utur Egypten, vandrade Israel genom öknena allt intill röda hafvet, och kom till Kades; 17Och sände bådskap till de Edomeers Konung, och sade: Låt mig draga igenom ditt land; men de Edomeers Konung tillstadde dem intet. Och sände han båd till Konungen öfver de Moabiter; han ville icke heller tillstädjat. Så blef Israel i Kades; 18Och vandrade i öknene, och drog omkring de Edomeers och Moabiters land, och kom östan på de Moabiters land, och lägrade sig på hinsidon Arnon; och kom intet in uti de Moabiters landsändar; ty Arnon är de Moabiters landamäre. 19Och Israel sände båd till Sihon, de Amoreers Konung, i Hesbon, och sade: Låt oss draga igenom ditt land in till mitt rum. 20Men Sihon betrodde icke Israel, att han skulle draga igenom hans landsändar; utan församlade allt sitt folk, och lägrade sig i Jahza, och stridde med Israel. 21Men Herren Israels Gud gaf Sihon, med allt hans folk, i Israels händer, så att de slogo dem; alltså tog Israel in allt de Amoreers land, som då i samma land bodde; 22Och togo alla de Amoreers landsändar in, ifrån Arnon allt intill Jabbok, och ifrån öknene intill Jordan. 23Så hafver nu Herren Israels Gud fördrifvit de Amoreer för sino folke Israel; och du vill nu taga dem in. 24Hafver din gud Chemos några fördrifvit, dem må du intaga, och låta oss intaga alla dem som Herren vår Gud för oss fördrifvit hafver. 25Menar du, att du bättre rätt hafver, än Balak, Zipors son, de Moabiters Konung? Trätte icke han och stridde emot Israel? 26Så ändock Israel nu i trehundrad år bott hafver i Hesbon och dess döttrar, i Aroer och dess döttrar, och i alla städer, som ligga vid Arnon; hvi friaden I det icke på den tiden? 27Jag hafver intet brutit emot dig, och du gör så illa emot mig, att du strider emot mig. Herren döme i dag emellan Israel och Ammons barn. 28Men Ammons barnas Konung skötte intet efter de Jephthahs ord, som han böd honom till. 29Då kom Herrans Ande öfver Jephthah, och han drog igenom Gilead och Manasse, och igenom Mizpe, som i Gilead ligger, och ifrå Mizpe, som i Gilead ligger, inpå Ammons barn. 30Och Jephthah lofvade Herranom ett löfte, och sade: Gifver du Ammons barn i mina hand; 31Hvad som helst utu mins hus dörr kommer emot mig, när jag med frid igenkommer ifrån Ammons barn, det skall höra Herranom till; och jag skall offra det till bränneoffer. 32Så drog Jephthah in på Ammons barn till att strida på dem; och Herren gaf dem i hans händer. 33Och han slog dem, allt ifrån Aroer intilldess man kommer till Minnith, tjugu städer, och intill vingårdaplatsen, en mägtig stor slagtning. Och vordo så Ammons barn nedtryckte för Israels barn. 34Då nu Jephthah kom till Mizpa till sitt hus, si, då gick hans dotter ut emot honom, med pipande och dansande, och hon var enda barn, och han hade eljest ingen son eller dotter. 35Och som han fick se henne, ref han sin kläder, och sade: Aj! min dotter, du gör mig en hjertans sorg, och bedröfvar mig; ty jag hafver öppnat min mun inför Herranom, och kan icke kalla det tillbaka. 36Men hon sade: Min fader, hafver du öppnat din mun inför Herranom, så gör med mig såsom utaf din mun gånget är, efter Herren hafver hämnats på dina fiendar. Ammons barn. 37Och hon sade till sin fader: Allenast beder jag dig om ett, att du unner mig två månader, att jag går neder på bergen, och begråter min jungfrudom med mina leksystrar. 38Han sade: Gack; och lät henne gå i två månader. Så gick hon bort med sina leksystrar, och begret sin jungfrudom på bergen. 39Och efter två månader kom hon igen till sin fader, och han gjorde henne såsom han lofvat hade; och hon hade intet skaffa haft med någrom man. 40Och en sedvänja kom upp i Israel, att Israels döttrar gingo årliga till, och begreto Jephthahs den Gileaditens dotter, fyra dagar om året.