‏ John 8Summary

1Då gick Jesus ut på Oljoberget. 2Och om morgonen bittida kom han åter i templet, och allt folket kom till honom; och han satte sig, och lärde dem. 3Då hade de Skriftlärde och Phariseer till honom ena qvinno, som var beslagen med hor; och när de hade ledt henne fram, 4Sade de till honom: Mästar, denna qvinnan är beslagen med hor. 5Och Mose hafver budit oss i lagen, att sådana skola stenas; men hvad säger du? 6Detta sade de, till att försöka honom, att de kunde anklaga honom. Då böjde Jesus sig ned, och skref med fingret på jordena. 7När de nu så stodo fast på sin frågo, reste han sig upp, och sade till dem: Hvilken af eder utan synd är, han kaste första stenen på henne; 8Och böjde sig åter ned, och skref på jordena. 9När de detta hörde, och voro i samvetet öfvertygade, gingo de ut, hvar efter annan, begynnande på de äldsta intill de sista; och Jesus blef allena, och qvinnan der ståndandes. 10När Jesus reste sig upp, och såg ingen, utan qvinnona, sade han till henne: Qvinna, hvar äro dine åklagare? Hafver ingen dömt dig? 11Sade hon: Herre, ingen; sade Jesus: Icke heller dömer jag dig. Gack bort, och synda icke härefter. 12Åter talade Jesus till dem, sägandes: Jag är verldenes Ljus; den mig följer, han skall icke vandra i mörkret, utan han skall få lifsens ljus. 13Då sade Phariseerna till honom: Du vittnar om dig sjelf; ditt vittnesbörd är icke sant. 14Svarade Jesus, och sade till dem: Om jag än vittnar om mig sjelf, så är mitt vittnesbörd sant; ty jag vet hvadan jag kommen är, och hvart jag går; men I veten icke hvadan jag kommer, och hvart jag går. 15I dömen efter köttet; jag dömer ingen. 16Och om jag än dömde, är min dom rätt; ty jag är icke allena; utan jag och Fadren, som mig sändt hafver. 17Är ock så skrifvet i edor lag, att tvegge menniskors vittnesbörd är sant. 18Jag är den som bär vittnesbörd om mig sjelf; bär ock Fadren, som mig sändt hafver, vittnesbörd om mig. 19Då sade de till honom: Hvar är din Fader? Jesus svarade: I kännen hvarken mig eller min Fader. Om I känden mig, då känden I ock min Fader. 20Dessa ord talade Jesus vid offerkistona, lärandes i templet; och ingen tog fatt på honom, ty hans tid var icke ännu kommen. 21Då sade åter Jesus till dem: Jag går bort, och I skolen söka mig, och skolen dö uti edra synder. Dit jag går, kunnen I icke komma. 22Då sade Judarna: Månn han då vilja dräpa sig sjelf, medan han säger: Dit jag går, kunnen I icke komma? 23Och han sade till dem: I ären nedanefter, och jag är ofvanefter; I ären af desso verldene, jag är icke af desso verldene. 24Så hafver jag nu sagt eder, att I skolen dö i edra synder; ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder. 25Då sade de till honom: Ho äst du? Och Jesus sade till dem: Aldraförst jag, som talar med eder. 26Jag hafver mycket, som jag måtte tala, och döma om eder; men den mig sändt hafver, är sannfärdig, och det jag hafver hört af honom, det talar jag i verldene. 27Men de förstodo icke, att han talade till dem om Fadren. 28Då sade Jesus till dem: När I hafven upphöjt menniskones Son, då skolen I förstå att det är jag, och att jag gör intet af mig sjelf; utan hvad Fadren hafver lärt mig, det talar jag. 29Och den mig sändt hafver, är med mig. Fadren låter mig icke blifva allena; ty jag gör alltid det honom täckt är. 30När han detta talade, trodde månge på honom. 31Då sade Jesus till de Judar, som trodde på honom: Om I blifven vid min ord, så ären I mine rätte Lärjungar; 32Och I skolen förstå sanningen; och sanningen skall göra eder fri. 33De svarade honom: Vi äre Abrahams säd, och hafve aldrig någors trälar varit; huru säger då du: I skolen varda fri? 34Svarade dem Jesus: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, att hvar och en, som syndena gör, han är syndenes träl. 35Men trälen blifver icke i huset evinnerliga; sonen blifver evinnerliga. 36Om Sonen gör eder fri, så ären I rättsliga fri. 37Jag vet, att I ären Abrahams säd: men I faren efter att döda mig; ty mitt tal hafver intet rum i eder. 38Jag talar det jag hafver sett när minom Fader; och I gören det I hafven sett när edar fader. 39Svarade de, och sade till honom: Abraham är vår fader. Sade Jesus till dem: Voren I Abrahams barn, då gjorden I Abrahams gerningar. 40Nu faren I efter att döda mig, som är den man, den eder hafver sagt sanningena, hvilka jag hört hafver af Gudi; det gjorde icke Abraham. 41I gören edars faders gerningar. Då sade de till honom: Vi äre icke oägta födde; vi hafve en Fader, nämliga Gud. 42Jesus sade till dem: Vore Gud edar Fader, så älskaden I ju mig; ty af Gudi är jag utgången och kommen; ty jag är icke heller kommen af mig sjelf; men han hafver mig sändt. 43Hvi kännen I icke mitt tal? Ty I kunnen icke höra mitt tal. 44I ären af den fadren djefvulen, och edars faders begär viljen I efterfölja; han hafver varit en mandråpare af begynnelsen, och blef icke ståndandes i sanningene; ty sanningen är icke i honom. När han talar lögnena, talar han af sitt eget; ty han är lögnaktig, och dess fader. 45Men efter det jag säger eder sanningena, tron I mig intet. 46Hvilken af eder straffar mig för synd? Säger jag nu eder sanningena, hvi tron I mig icke? 47Den der af Gudi är, han hörer Guds ord; derföre hören I icke, att I icke ären af Gudi. 48Då svarade Judarna, och sade till honom: Säge vi icke rätt, att du äst en Samarit, och hafver djefvulen? 49Jesus svarade: Jag hafver icke djefvulen; men jag prisar min Fader, och I hafven försmädat mig. 50Jag söker icke efter min pris; den är väl till, som derefter söker, och dömer. 51Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid. 52Då sade Judarna till honom: Nu hafve vi förstått, att du hafver djefvulen. Abraham är döder, och Propheterna, och du säger: Hvilken som gömmer min ord, han skall icke smaka döden evinnerliga. 53Äst du mer än vår fader Abraham, som döder är? Propheterna äro ock döde; hvem gör du dig sjelfvan? 54Jesus svarade: Är det så, att jag prisar mig sjelf, så är min pris intet; min Fader är den som mig prisar, hvilken I sägen vara eder Gud. 55Och I kännen honom dock intet; men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, vorde jag en ljugare, lika som I; men jag känner honom, och håller hans tal. 56Abraham edar fader fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom, och vardt glad. 57Då sade Judarna till honom: Femtio år hafver du icke ännu, och Abraham hafver du sett! 58Jesus sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Förr än Abraham var född, är jag. 59Då togo de upp stenar, till att kasta honom. Men Jesus gömde sig undan; och gick ut af templet.