‏ John 12Summary

1Sex dagar för Påska kom Jesus till Bethanien, der Lazarus hade varit död, den han uppväckte ifrå de döda. 2Der gjorde de honom en nattvard; och Martha tjente, men Lazarus var en af dem som med honom vid bord såto. 3Då tog Maria ett pund smörjelse, af kosteligit oförfalskadt nardus, och smorde Jesu fötter, och torkade hans fötter med sitt hår; och huset uppfylldes med lukt af smörjelsen. 4Då sade en af hans Lärjungar, Judas Simons Ischarioth, som honom förråda skulle: 5Hvi vardt icke denna smörjelsen såld för trehundrade penningar, och gifvet fattigom? 6Det sade han, icke att honom vårdade något om de fattiga; utan förty han var en tjuf, och hade pungen, och bar det gifvet vardt. 7Då sade Jesus: Låt henne blifva; hon hafver det bevarat till mins begrafvelses dag, 8Ty I hafven alltid fattiga när eder; men mig hafven I icke alltid. 9Så förnam mycket folk af Judarna, att han var der; och kommo dit, icke allenast för Jesu skull, utan ock att de skulle se Lazarum, den han uppväckt hade ifrå de döda. 10Då rådslogo de öfverste Presterna, att de ock skulle dräpa Lazarum; 11Ty månge af Judarna gingo bort för hans skull, och trodde på Jesum. 12Dagen derefter, när folket, som då mycket kommet var till högtidsdagen, hörde att Jesus kom till Jerusalem; 13Togo de palmqvistar, och gingo ut emot honom, och ropade: Hosianna! Välsignad han, som kommer i Herrans Namn, Israels Konung. 14Och fick Jesus ena åsninno, och satte sig deruppå; såsom skrifvet är: 15Räds icke, du dotter Zion; si, din Konung kommer, sittandes på en åsninnos fåla. 16Detta förstodo hans Lärjungar icke med det första; utan då Jesus var förklarad, kommo de ihåg, att detta var skrifvet om honom, och att de hade detta gjort honom. 17Vittnade ock folket om honom, som med honom varit hade, när han kallade Lazarum utaf grafvene, och väckte honom upp ifrå de döda. 18Fördenskull kom ock folket emot honom, att de hörde, han hade gjort det tecknet. 19Då sade Phariseerna emellan sig: I sen, att I intet kunnen skaffa; si, hela verlden löper efter honom. 20Voro ock någre Greker, af dem som uppfarne voro, att tillbedja i högtidene; 21De gingo till Philippum, som var af Bethsaida i Galileen, och bådo honom, sägande: Herre, vi vilje se Jesum. 22Philippus kom, och sade det för Andreas; Andreas och Philippus sade det åter till Jesum. 23Jesus svarade dem, sägandes: Tiden är kommen, att menniskones Son skall varda förklarad. 24Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Utan hvetekornet, som faller i jordena, varder dödt, så blifver det allena; men varder det dödt, så bär det mycken frukt. 25Hvilken som älskar sitt lif, han skall mista det; och hvilken som hatar sitt lif i denna verldene, han skall behålla det till evinnerligit lif. 26Den mig tjenar, han följe mig; och hvar jag är, der skall ock min tjenare vara. Hvilken mig tjenar, honom skall min Fader ära. 27Nu är min själ bedröfvad; och hvad skall jag säga? Fader, hjelp mig utu denna stundene. Dock är jag fördenskull kommen till denna stundena. 28Fader, förklara ditt Namn. Då kom en röst af himmelen, och sade: Jag hafver det förklarat, och skall ännu förklarat. 29Folket, som stod och hörde det, sade: Det var en tordön. Somlige sade: En Ängel talade med honom. 30Svarade Jesus, och sade: Denna rösten kom icke för mina skull, utan för edra skull. 31Nu går domen öfver denna verldena; nu skall denna verldenes Förste utkastas. 32Och om jag varder upphöjd ifrå jordene, skall jag draga alla till mig. 33Men det sade han, till att beteckna med hvad död han dö skulle. 34Svarade honom folket: Vi hafva hört af lagen, att Christus blifver evinnerliga; huru säger då du, menniskones Son måste upphöjas? Ho är denne menniskones Son? 35Då sade Jesus till dem: Än är Ljuset med eder till en kort tid; vandrer medan I hafven Ljuset, att mörkret begriper eder icke. Hvilken som vandrar i mörkret, han vet icke hvart han går. 36Medan I hafven Ljuset, tror på Ljuset, att I mågen blifva Ljusens barn. Detta sade Jesus; och gick bort, och dolde sig för dem. 37Och ändock han gjorde så mång tecken för dem, likväl trodde de intet på honom; 38Att det talet skulle fullkomnas, som Esaias Propheten sagt hade: Herre, ho tror vår predikan; och hvem är Herrans arm uppenbarad? 39Derföre kunde de icke tro; ty Esaias hafver åter sagt: 40Han hafver förblindat deras ögon, och förhärdat deras hjerta; att de icke skola se med ögonen, och icke förstå med hjertat, och omvända sig, att jag måtte hela dem. 41Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet, och talade om honom. 42Dock likväl trodde ock månge af de öfversta på honom; men de bekände det icke, för de Phariseers skull, att de icke skulle utkastas af Synagogon. 43Ty de höllo mer af menniskors pris, än af Guds pris. 44Då ropade Jesus, och sade: Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som mig sändt hafver. 45Och den mig ser, han ser honom som mig sändt hafver. 46Jag är kommen i verldena för ett Ljus, att hvar och en, som tror på mig, skall icke blifva i mörkret. 47Och hvilken som hörer min ord, och icke tror, icke dömer jag honom; ty jag är icke kommen till att döma verldena; utan att jag skall frälsa verldena. 48Hvilken mig föraktar, och tager icke min ord, han hafver den honom döma skall; det talet, jag talat hafver, skall döma honom på yttersta dagen. 49Ty jag hafver icke talat af mig sjelf; utan Fadren, som mig sändt hafver, han hafver budit mig hvad jag skall säga, och hvad jag skall tala. 50Och jag vet, att hans bud är evinnerligit lif; derföre, hvad jag talar, det talar jag såsom Fadren hafver sagt mig.