‏ Hebrews 11

1Men tron är en viss förlåtelse på det som man hoppas, och intet tvifla om det man icke ser. 2Genom henne hafva de gamle fått vittnesbörd. 3Genom trona besinnom vi, att verlden är fullbordad genom Guds ord; så att allt det man ser, är vordet af intet. 4Genom trona offrade Abel Gudi större offer än Cain; med hvilko han fick vittnesbörd att han var rättfärdig, då Gud gaf om hans gåfvor vittnesbörd; och genom henne talar han ännu, ändock han död är. 5Genom trona vardt Enoch borttagen, så att han icke skulle se döden, och fans intet, derföre att Gud borttog honom; ty förr än han borttagen var, hade han fått vittnesbörd att han täcktes Gudi. 6Ty utan trona är omöjeligit täckas Gudi. Ty den till Gud komma vill, han måste tro att Gud är, och att han lönar dem som söka honom. 7Genom trona ärade Noe Gud, och beredde arken, till sins hus salighet, då han fick Guds befallning om de ting som icke syntes; genom hvilken (ark) han fördömde verldena, och vardt den rättfärdighets arfvinge, som af trone är. 8Genom trona vardt Abraham lydig, då han kallad vardt till att utgå i det land, som han få skulle till arfs; och for ut, och visste icke hvart han komma skulle. 9Genom trona var han en främling uti det landet honom lofvadt var, lika som uti ett främmande land, bodde uti tabernakel, med Isaac och Jacob, som medarfvingar voro till samma löfte; 10Ty han vänte efter en stad, som grund hade; hvilkens byggomästare och skapare är Gud. 11Genom trona fick ock Sara kraft till att afla, och födde öfver sin ålders tid; ty hon höll honom trofastan, som det lofvat hade. 12Derföre vordo ock af enom, som i den måtton död var, månge födde, såsom stjernorna på himmelen, och som sanden är i hafsstrandene, den otalig är. 13I trone äro desse alle döde, och hafva dock intet fått af löftet; utan sett det fjerran efter, och trott deruppå och låtit sig nöja, bekännande sig vara gäster och främmande på jordene. 14Ty de som sådant säga, gifva tillkänna att de söka ett fädernesland. 15Och om de hade det ment, der de utgångne voro, hade de väl haft tid att vända tillbaka. 16Men nu begära de ett bättre, det är, det himmelska. Derföre skämmes icke Gud kallas deras Gud; ty han hafver beredt dem en stad. 17Genom trona offrade Abraham Isaac, när han försökt vardt; och offrade enda sonen, då han hade fått löftet; 18Om hvilken sagdt var: Uti Isaac skall dig din säd kallad varda; 19Och tänkte, att Gud kunde ock väl uppväcka ifrå de döda; deraf tog han ock honom igen till en liknelse. 20Genom trona välsignade Isaac Jacob och Esau, om tillkommande ting. 21Genom trona, då Jacob dödde, välsignade han båda Josephs söner; och tillbad det öfversta på hans spiro. 22Genom trona, då Joseph dö skulle, talade han om Israels barns utgång; och gaf befallning om sin ben. 23Genom trona vardt Moses fördold, i tre månader, af sina föräldrar, då han född var; derföre att de sågo att han var ett dägeligit barn, och fruktade intet Konungens bud. 24Genom trona, då Moses var stor vorden, nekade han sig vara Pharaos dotterson; 25Och ville mycket heldre lida bedröfvelse med Guds folk, än till en tid hafva lust i syndene; 26Och höll Christi försmädelse för större rikedom, än de håfvor uti Egypten; ty han såg efter lönen. 27Genom trona öfvergaf han Egypten, intet fruktandes Konungens vrede; ty han höll sig vid den han icke såg, såsom han honom sett hade. 28Genom trona höll han Påska, och blodsutgjutelse, på det han, som drap allt det förstfödt var, skulle intet komma vid dem. 29Genom trona gingo de genom det röda hafvet, såsom på torra landet; hvilket de Egyptier ock försökte, och drunknade. 30Genom trona föllo murarna i Jericho, då man i sju dagar omkring gångit hade. 31Genom trona förgicks icke den skökan Rahab med de otrogna, då hon de spejare anammat hade med frid. 32Och hvad skall jag mer säga? Tiden vorde mig för stackot, när jag förtälja skulle om Gideon, om Barak, och Simson, och Jephthah, och David, och Samuel, och Propheterna; 33Hvilke genom trona hafva vunnit Konungarike, gjort rättfärdighet, fått löfte, igenstoppat lejons mun; 34Eldskraft utsläckt, svärdsegg undkommit, äro kraftige vordne af svaghetene, äro starke vordne i stridene, hafva nederlagt främmande härar. 35Qvinnorna hafva igenfått sina döda utaf uppståndelsen; somlige vordo sönderslagne, och hafva ingen förlossning velat anamma, på det de skulle få uppståndelsen, som bättre är. 36Somlige hafva lidit spott och hudflängning, och dertill bojor och fängelse; 37Vordo stenade, sönderhuggne, genomstungne, döde för svärd; hafva gångit i fårskinn och getskin, fattige, trängde, bedröfvade; 38Hvilkom verlden icke värdig var; och hafva gått elände i ökner, och i berg, och i skrefvor, och i jordkulor. 39Alle desse hafva genom trona fått vittnesbörd, och hafva dock icke fått löftet; 40Derföre att Gud hade föresett om oss något det bättre var; att de icke utan oss skulle fullkomnade varda.