‏ Hebrews 10

1Ty lagen hafver skuggan af det tillkommande goda, och icke sjelfva varelsen. Årliga måste man offra alltid enahanda offer, och kan icke göra dem fullborda, som det offra; 2Annars hade det återvändt offras; efter de, som så offra, hade sedan intet samvet haft af synder, när de hade ena reso varit rene gjorde; 3Utan dermed sker en åminnelse på synderna hvart år; 4Ty omöjeligit är genom oxablod och bockablod borttaga synder. 5Derföre, då han kommer i verldena, säger han: Offer och gåfvor hafver du icke velat; men kroppen hafver du mig beredt. 6Bränneoffer och syndoffer behaga dig icke. 7Då sade jag: Si, jag kommer; i bokene är skrifvet om mig, att jag skall göra din vilja, o Gud. 8Tillförene, då han sade: Offer och gåfvor, bränneoffer och syndoffer hafver du icke velat; icke behaga de dig heller, hvilke efter lagen offras; 9Då sade han: Si, jag kommer, till att göra, o Gud, din vilja. Der tager han det första bort, att han det andra insätta skall; 10I hvilkom vilja vi helgade ärom ena reso, genom Jesu Christi kropps offer. 11Och hvar och en Prest är insatt, att han dageliga skall sköta Gudstjensten, och ofta offra enahanda offer, hvilka aldrig kunna borttaga synder. 12Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, det evinnerliga gäller, sitter han på Guds högra hand; 13Och väntar nu, tilldess hans ovänner lagde varda, honom till en fotapall. 14Ty med ett offer hafver han evinnerliga fullkomnat dem, som helige varda. 15Det betygar oss ock den Helge Ande; ty då han tillförene sagt hade: 16Det är det Testamentet som jag dem göra vill, efter de dagar, säger Herren: Jag vill gifva min lag i deras hjerta, och i deras sinne vill jag skrifva dem; 17Och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma. 18Der nu sådana förlåtelse är, der är icke mer offer för synder. 19Efter vi nu hafve, käre bröder, frihet till att ingå uti det helga, genom Jesu blod; 20Hvilken han oss beredt hafver till en ny och lefvande väg, genom förlåten, det är, genom sitt kött; 21Och hafvom en öfversta Prest öfver Guds hus; 22Så låt oss framgå med ett sannskyldigt hjerta, uti en fullkomlig tro, bestänkte i hjertan ifrån ett ondt samvet, och tvagne om kroppen med rent vatten. 23Och låt oss hålla hoppsens bekännelse ovikliga; ty han är trofast, som det lofvat hafver. 24Och låt oss akta på oss inbördes, till att uppväcka till kärlek och goda gerningar; 25Icke öfvergifvandes vår församling, såsom somlige för sed hafva; utan förmaner eder inbördes, och det dess mer, att I sen huru dagen nalkas. 26Ty om vi sjelfviljande syndom, sedan vi förstått hafve sanningen, då står oss intet offer igen för synderna; 27Utan en förskräckelig domsens förbidelse, och eldsens nit, som motståndarena förtära skall. 28Ho som bryter Mosi lag, han måste dö utan barmhertighet, efter tu eller tre vittne. 29Huru mycket större näpst, menen I, förtjenar den som Guds Son förtrampar, och Testamentsens blod såsom orent aktar, genom hvilket han helgad är, och försmädar nådenes Anda? 30Ty vi kännom den som sade: Hämnden är min; jag skall vedergällat, säger Herren; och åter: Herren skall döma sitt folk. 31Det är gräseligit falla uti lefvandes Guds händer. 32Men kommer ihåg de framledna dagar, i hvilkom I upplyste voren, och stoden en stor törning i bedröfvelsen; 33Endels, då I sjelfve, genom hädelse och bedröfvelse, ett vidunder vorden; och endels, då I sällskap haden med dem, som det så går. 34Ty I hafven delaktige varit af de bedröfvelser, som af minom bojom gingo, och med fröjd lidit edra ägodelars försköfling, vetandes att I när eder sjelfva bättre och blifvande ägodelar hafven i himmelen. 35Så kaster icke nu bort edra tröst, som en stor lön hafver. 36Ty tålamodet är eder behof; på det I mågen göra Guds vilja, och få det som lofvadt är. 37Ty ännu en liten tid, så kommer den som komma skall, och fördröjer icke. 38Men den rättfärdige skall lefva af tron; och hvilken sig undandrager, han skall icke behaga mine själ. 39Men vi ärom icke de, som oss undandrage till förtappelse; utan af dem som tro, och frälsa själena.