‏ Genesis 41Summary

1Och tu år derefter hade Pharao en dröm, såsom han hade ståndit vid älfvena, 2Och sett af älfvene uppstiga sju nöt skön och fet; och de gingo i goda bet. 3Sedan såg han annor sju nöt uppstiga af älfvene, vanskapeliga och magra; och gingo jemte de andra på strandene vid älfvena. 4Och de sju vanskapeliga och magra nöten åto upp de sju sköna och feta nöten. Då vaknade Pharao. 5Och han somnade åter, och åter drömde honom, och såg, att sju ax full och tjock växte på enom stjelk. 6Derefter såg han sju tunn förvissen ax uppgå. 7Och de sju magra axen uppslukte de sju stora och fulla axen. Då vaknade Pharao, och såg, att det var en dröm. 8Och då det vardt morgon, var hans ande bedröfvad; och skickade ut, och lät kalla alla spåmän i Egypten, och alla visa, och förtäljde dem sin dröm: Men der var ingen, som honom kunde uttyda för Pharao. 9Då talade den öfverste skänken med Pharao, och sade: Jag kommer ihåg i dag mina synder. 10Då Pharao var förtörnad på sina tjenare, och lade mig med den öfversta bakaren i fängelse, i hofmästarens hus; 11Då drömde oss bådom i ene natt, hvar sin dröm, hvars uttydning hvarjom för sig pågalt. 12Då var när oss en Ebreisk ung man, hofmästarens tjenare; honom förtäljde vi det, och han uttydde oss våra drömmar, hvarjom efter sinom dröm. 13Och som han oss uttydde, så är det gånget; ty jag är åter satt till mitt ämbete, och han är hängder. 14Då sände Pharao bort, och lät kalla Joseph, och de hade honom utu fängslet. Och han lät raka sig, och förvandla sin kläder, och kom in till Pharao. 15Då sade Pharao till honom: Mig hafver drömt en dröm, och ingen är, som honom uttyder: Men jag hafver hört af dig sägas, att när du hörer en dröm, då uttyder du honom. 16Joseph svarade Pharao, och sade: Det står icke mig till; men Gud skall dock förkunna Pharao det godt är. 17Pharao sade till Joseph: Mig drömde, jag stod på strandene vid älfvena, 18Och såg uppstiga af älfvene sju nöt, fet och skön, och de gingo i goda bet; 19Och efter dem såg jag sju annor nöt uppstiga, tunn och fast vanskapeliga och magra; jag hafver icke i hela Egypten sett så vanskapeliga. 20Och de sju vanskapeliga och magra nöten åto upp de sju första feta nöten. 21Och då de hade ätit dem upp, syntes intet på dem, att de hade ätit dem, och voro vanskapeliga såsom tillförene. Då vaknade jag. 22Och såg åter i minom dröm sju ax vuxen på enom stjelk full och tjock. 23Derefter gingo upp sju torr ax tunn och förvissen. 24Och de sju tunna axen uppslöko de sju torra axen. Och jag hafver sagt det mina spåmän; men de kunna icke tyda mig det ut. 25Joseph svarade Pharao: Båda drömmarne, Pharao, äro ens. Gud förkunnar Pharao, hvad han göra vill. 26De sju sköna nöten äro sju år, och de sju fulla axen äro ock de sju åren: Det är allt enahanda dröm. 27De sju magra nöten och vanskapeliga, som efter de andra uppstigna äro, äro sju år; och de sju magra och förvissnade axen skola vara sju hård år. 28Det är nu det jag sagt hafver till Pharao, att Gud undervisar Pharao, hvad han göra vill. 29Si, sju år varda kommande med stor ymnoghet i hela Egypti lande. 30Och efter dem varda sju hård år kommande, att man varder förgätandes all sådana ymnoghet i Egypti lande: Och den dyre tiden varder förtärandes landet; 31Att man intet skall veta af den ymnoghetene i landena, för den dyra tidens skull, som efter kommer; förty han skall varda ganska svår. 32Men det Pharao hafver andra resona drömt betyder, att Gud skall sådant visserliga och snarliga göra. 33Nu må Pharao se efter en förståndig och vis man, den han sätta må öfver Egypti land; 34Och skaffa, att han förskickar ämbetsmän i landena, och taga den femte delen i Egypti lande i de sju rika åren. 35Och församle alla spisning af de goda åren, som komma skola, att de låta inkomma säd uti Pharaos kornhus till förråd i städerna, och förvara det: 36På det man finner landena spisning i de sju hårda åren, som komma skola öfver Egypti land; att landet icke förderfvas af hunger. 37Det talet behagade Pharao och alla hans tjenare väl. 38Och Pharao sade till sina tjenare: Huru kunne vi finna en sådana man, som Guds Ande är uti? 39Och sade till Joseph: Efter Gud hafver allt sådant kundgjort dig, är ingen så klok och förståndig, som du. 40Du skall vara öfver mitt hus, och efter dino orde skall allt mitt folk lydigt vara: Allena i mitt Konungsliga säte vill jag vara mer än du. 41Och sade: Si, jag hafver satt dig öfver hela Egypti land. 42Och tog sin ring af sine hand, och gaf honom Joseph på sina hand, och klädde honom Joseph i hvitt silke, och hängde en guldkedjo på hans hals; 43Och lät honom sitta på den andra vagnen, och lät utropa honom: Denne är landsens fader: Och satte honom öfver hela Egypti land. 44Och Pharao sade till Joseph: Jag är Pharao; utan din vilja skall ingen, i hela Egypti lande, röra sin hand eller fot. 45Och kallade honom det hemligaste rådet; och gaf honom till hustru Asnath Potiphera dotter Prestens i On. Så for Joseph ut till att bese Egypti land. 46Och han var tretio år gammal, då han stod för Pharao. Och for ut ifrå Pharao, och for omkring hela Egypti land. 47Och landet gjorde allt så i de sju rika åren. 48Och församlade i de sju åren alla spisning i Egypti land, och läto det i städerna: Ehvad spisning som växte på markene vid hvar och en stad allt omkring, det läto de komma der in. 49Så lade Joseph tillhopa sädena öfver måtto mycket, som sandkornen i hafvet, så att han vände igen att räkna; ty man kunde det icke räkna. 50Och Joseph vordo födde två söner, förra än den dyre tiden kom, hvilka honom födde Asnath Potiphera dotter Prestens i On. 51Och kallade den första Manasse; förty, sade han, Gud hafver låtit mig förgäta alla mina olycko, och mins faders hus. 52Den andra kallade han Ephraim; förty, sade han, Gud hafver låtit mig växa till i mins eländes lande. 53Då nu de sju rika åren voro framliden i Egypten, 54Så begynte de sju hårda åren gå uppå, som Joseph hade omtalat. Och vardt en dyr tid i all land; men i hela Egypti lande var bröd. 55Då nu Egypti land ock led hunger, ropade folket till Pharao om bröd. Men Pharao sade till alla Egyptier: Går bort till Joseph, hvad han säger eder, det görer. 56När nu dyr tid var öfver allt landet, slog Joseph kornhusen upp allestäds, och sålde de Egyptier; förty som dyre tiden vardt ju längre ju större i landena. 57Och all land kommo till Egypten, till att köpa när Joseph; förty den dyre tiden fick öfverhandena i all land.