‏ Genesis 18

1Och Herren syntes honom i dem lundenom Mamre, der han satt vid sins tjälls dörr, då hetast var på dagenom. 2Och som han upplyfte sin ögon och såg, då stodo tre män för honom. Och då han såg dem, lopp han emot dem ifrå sins tjälls dörr, och bugade sig ned på jordene. 3Och sade: Herre, hafver jag funnit nåd för din ögon, så gack icke fram om din tjenare. 4Man vill hemta eder litet af vatten och två edra fötter, och hviler eder under trät. 5Och jag vill lägga för eder ett stycke bröd, att I vederqvecken edor hjerta; sedan gån I då fram bätter, förty derföre ären I komne till edar tjenare. De sade: Gör som du hafver sagt. 6Abraham skyndade sig in i tjället till Sara, och sade henne: Skynda dig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor. 7Men han lopp bort till boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängenom; han skyndade sig, och tillredde det. 8Och han tog fram smör och mjölk, och af kalfvenom, som han tillredt hade, och satte för dem; och gick fram för dem under trät, och de åto. 9Då sade de till honom: Hvar är din hustru Sara? Han svarade: Derinne i tjället. 10Han sade: När jag igenkommer till dig, om man lefver, si, så skall Sara din hustru hafva en son. Detta hörde Sara, der hon stod bak tjälldörrena. 11Och de voro, både Abraham och Sara, gamle och väl till ålders komne, så att Sara nu icke mer hade som qvinnor pläga hafva. 12Derföre log hon vid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min herre desslikes ålderstigen, skall jag ännu gifva mig till lusta? 13Då sade Herren till Abraham: Hvi log Sara, sägandes: Menar du, att det kan vara, att jag ännu föda skall, så gammal som jag är? 14Mån Herranom något vara omöjeligit? I sinom tid vill jag komma till dig igen, om man lefver, och då skall Sara hafva en son. 15Då nekade Sara, och sade: Jag log intet, och vardt förfärad. Men han sade: Det är icke så, du logst. 16Då stodo männerne upp dädan, och vände sig åt Sodom, och Abraham följde dem och ledsagade dem. 17Och Herren sade: Huru kan jag dölja för Abraham det jag gör? 18Efter han skall varda till ett stort och mägtigt folk, och all folk på jordene skola varda välsignade i honom. 19Ty jag vet, att han befaller sinom barnom, och sino huse efter sig, att de skola hålla Herrans vägar, och göra hvad rätt och godt är, på det att Herren skall låta komma öfver Abraham allt det han honom lofvat hafver. 20Och Herren sade: I Sodom och Gomorra är ett rop, det är stort, och deras synder äro ganska svåra. 21Derföre skall jag fara ned och se till, om de allt gjort hafva efter ropet, som för mig kommet är; eller om det icke så är, att jag må vetat. 22Och männerne vände sitt ansigte, och gingo åt Sodom. Men Abraham vardt ståndandes för Herranom. 23Och trädde fram till honom, och sade: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga? 24Kunde hända, att i stadenom voro femtio rättfärdige, ville du dem förgöra, och icke skona de rummena för femtio rättfärdigas skull, som derinne voro? 25Bort det ifrå dig, att du det göra skulle, och döda den rättfärdiga med den ogudaktiga, och att dem rättfärdiga skulle gå lika som de ogudaktiga; bort det ifrå dig, som alla verldenes domare äst, sådana straff låter du icke gå. 26Herren sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så vill jag skona allestäds i all rum för deras skull. 27Abraham svarade och sade: Ack si, jag hafver tagit mig före att tala med Herranom, ändock jag är stoft och aska. 28Om der voro fem mindre än femtio rättfärdige inne, ville du då förgöra hela staden för de fems skull? Han sade: Finner jag derinne fem och fyratio, så vill jag icke förgöra dem. 29Och han talade ändå ytterligare till honom, och sade: Måtte hända, att man finner der fyratio inne. Och han sade: Jag vill intet göra dem för de fyratio skull. 30Och Abraham sade: Herre, tag icke till misstycke, om jag ännu talar något: Måtte hända, att man finner der tretio inne. Han svarade: Finner jag der tretio inne, så vill jag intet göra dem. 31Och han sade: Ack si, jag hafver tagit mig före att tala med min Herra: Måtte hända, att man finner tjugu derinne. Han svarade: Jag vill icke förgöra dem för de tjugu skull. 32Och han sade: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid: Måtte hända, att man finner tio derinne. Han sade: Jag vill icke förgöra dem för de tio skull. 33Och Herren gick bort, sedan han hade uttalat med Abraham; och Abraham vände om och gick hem till sitt igen.
Copyright information for SweKarlXII1873