‏ Ezekiel 21

1Och Herrans ord skedde till mig, och sade: 2Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Jerusalem, och tala emot helgedomen, och prophetera emot Israels land; 3Och säg till Israels land: Detta säger Herren: Si, jag vill till dig, jag skall draga mitt svärd utu skidone, och skall dräpa i dig både rättfärdiga och orättfärdiga. 4Efter jag nu i dig både rättfärdiga och orättfärdiga dräpa vill, så skall mitt svärd fara utu skidone öfver allt kött, ifrå sunnan intill norr. 5Och allt kött skall förnimma, att jag, Herren, hafver dragit mitt svärd utu skidone, och det skall icke igen instunget varda. 6Och du menniskobarn skall sucka, intilldess att länderna värka uppå dig; ja, bitterliga skall du sucka så att de se det. 7Och när de så säga till dig: Hvi suckar du? så skall du säga: För det ryktets skull, som kommer, för hvilko all hjerta förskräckas, och alla händer falla neder, allt mod faller, och all knä flyta såsom vatten; si, det kommer, och det skall ske, säger Herren Herren. 8Och Herrans ord skedde till mig, och sade: 9Du menniskobarn, prophetera, och säg: Detta säger Herren: Svärdet, ja, svärdet är skärpt och uppfäjadt; 10Det är skärpt, att det slagta skall; det är fäjadt, att det blänka skall. O huru glade vilje vi vara, om han än gjorde all trä till ris öfver de onda barn; 11Men han hafver utfått ett svärd till att fäja, att man det taga skall; det är skärpt och fäjadt, att man det uti dråparens händer gifva skall. 12Ropa och jämra dig, du menniskobarn; ty det går öfver mitt folk, och öfver alla de der rådande äro i Israel, hvilke till svärdet, samt med mino folke, församlade äro; derföre slå uppå dina länder. 13Ty han hafver ofta näpst dem; hvad hafver det hulpit? De onda barnas ris vill intet hjelpa, säger Herren Herren. 14Och du menniskobarn, prophetera, och slå dina händer tillsamman; ty svärdet skall komma tvefaldt, ja trefaldt; ett mordsvärd, en stor slagtnings svärd, så att det drabba skall i kamrarna, dit de fly. 15Jag skall låta klinga svärdet, så att hjertan skola förskräckas, och månge falla skola i alla deras portar; ack! huru blänker det, och hugger åstad till slagtning; 16Och säga: Hugg, både på högra sidone och den venstra, hvad som förekommer. 17Så vill jag då med mina händer vara glad deröfver, och låta mina vrede gå; jag, Herren, hafver det sagt. 18Och Herrans ord skedde till mig, och sade: 19Du menniskobarn, gör två vägar, på hvilka komma skall Konungens svärd af Babel; men de skola både gå ifrån ett land; och sätt ett tecken främst på vägen åt stadenom, att det dit visa skall. 20Och gör vägen, så att svärdet må, komma till Rabbath, Ammons barnas, och i Juda, till den fasta staden Jerusalem. 21Ty Konungen i Babel skall sätta sig i vägaskälet, främst på båda vägarna, att han skall låta spå för sig, skjuta med pilar om lott, fråga sina afgudar, och skåda lefrar. 22Och spåmen skall visa på högra sidona inåt Jerusalem; att han skall låta föra dit bockar, och stöta der hål uppå, och öfverfalla honom med stort rop och mord, och att han skall låta föra bockar inför portarna, och göra der en vall, och bygga der bålverk. 23Men den spådomen skall honom tycka falsk vara, han svärje så högt som han vill; men han skall tänka uppå missgerningarna, att han skall vinna honom. 24Derföre säger Herren Herren alltså: Derföre, att uppå eder tänkt varder för edra missgerningars skull, och eder ohörighet är uppenbar, att man ser edra synder, i allt det I hafven för händer; ja, derföre, att uppå eder tänkt varder, skolen I med våld fångne varda. 25Och du ogudaktige och fördömde Förste i Israel, hvilkens dag komma skall när missgerningen till ända kommen är; 26Detta säger Herren Herren: Lägg bort hatten, och tag af kronona; ty der skall hvarken hatt eller krona blifva; utan den sig upphöjt hafver, han skall förnedrad varda, och den sig förnedrat hafver, han skall upphöjd varda. 27Jag skall göra den kronona till intet, till intet, till intet; tilldess han kommer, som henne hafva skall; honom vill jag gifva henne. 28Och du menniskobarn, prophetera, och säg: Detta säger Herren Herren om Ammons barn, och om deras försmädande, och säg: Svärdet, svärdet är utdraget, att det slagta skall; det är uppfäjadt, att det dräpa skall, och skall blänka; 29Derföre, att du lät säga dig falska syner och lögnspådom, på det du ock skall öfvergifven varda ibland de ogudaktiga slagna, hvilkom dagen kom, då missgerningen till ända kommen var. 30Och om det än uti skidona igen instunget vorde, så vill jag dock döma dig, på det rum der du skapad äst, och i det land der du född äst; 31Och vill utgjuta mina vrede öfver dig; jag skall uppblåsa mine grymhets eld, och öfverantvarda dig sådana menniskom i händer, som bränna och förderfva kunna. 32Du måste varda eldenom till spis, och ditt blod måste i landena utgjutet varda, och man skall icke mer tänka uppå dig; ty jag, Herren, hafver det talat.
Copyright information for SweKarlXII1873