‏ Exodus 34

1Och Herren sade till Mose: Uthugg dig två stentaflor, sådana som de första voro, att jag skrifver de ord deruti, som i första taflomen voro, som du sönderslog. 2Och var redo i morgon, att du bittida stiger upp på Sinai berg, och träder der upp till mig öfverst på berget. 3Och låt ingen stiga ditupp, med dig, att ingen varder sedder kringom hela berget; och låt ingen får eller fä beta in mot detta berget. 4Och Mose uthögg sig två stentaflor, sådana som de första voro, och stod bittida upp om morgonen, och steg upp på Sinai berg, såsom Herren honom budit hade, och tog de två stentaflor i sina hand. 5Då kom Herren neder uti ett moln. Och han trädde ditfram till honom, och åkallade Herrans Namn. 6Och då Herren gick framom för hans ansigte, ropade han: Herre, Herre Gud, barmhertig och nådelig, och långmodig, och af stor nåde, och trofast. 7Du som bevarar nåde till tusende leder, och förlåter missgerningar, öfverträdelser och synder; och för hvilkom ingen är oskyldig, du som söker fädernas missgerningar på barn och barnabarn, allt intill tredje och fjerde led. 8Och Mose böjde sig hasteliga neder på jordena, och bad till honom, 9Och sade: Hafver jag, Herre, funnit nåd för din ögon, så gånge Herren med oss, förty det är ett hårdnackadt folk; att du varder vårom missgerningom och syndom nådelig, och låter oss vara ditt arfgods. 10Och han sade: Si, jag vill göra ett förbund för allo dino folke, och vill göra undertecken, hvilkas like icke skapade äro i all land, och ibland all folk. Och allt folk, der du ibland äst, skall se Herrans verk; ty förskräckeligit skall det vara, som jag göra skall med dig. 11Håll det som jag bjuder dig i dag; si, jag vill utdrifva för dig de Amoreer, Cananeer, Hetheer, Phereseer, Heveer och Jebuseer. 12Tag dig vara, att du icke gör något förbund med landsens inbyggare, der du inkommer; att de icke varda dig till förargelse ibland dig; 13Utan deras altare skall du omstörta, och slå sönder deras beläter, och deras lundar hugga ned; 14Ty du skall icke tillbedja en annan gud; ty Herren heter en nitälskare, derföre att han är en nitälskande Gud; 15På det att, om du gör något förbund med landsens inbyggare, och när de i horeri löpa efter sina gudar, och offra sina gudar, att de icke bjuda dig, och du äter af deras offer; 16Och tager dinom sönom deras döttrar till hustrur, hvilka i horeri löpa efter deras gudar, och komma dina söner ock till att löpa i horeri efter sina gudar. 17Du skall inga gjutna gudar göra dig. 18Osyradt bröds högtid skall du hålla; i sju dagar skall du äta osyradt bröd, såsom jag dig budit hafver, i Abibs månads tid; ty uti Abibs månad äst du utdragen utur Egypten. 19Allt det som först öppnar moderlifvet, är mitt; det mankön är, i dinom boskap, det sitt moderlif öppnar, vare sig oxe eller får. 20Men åsnans förstföding skall du lösa med ett får; om du icke löser det, så bryt thy halsen sönder. Allt förstfödt af din barn skall du lösa; och att ingen kommer fram för mig med tomma händer. 21Sex dagar skall du arbeta; på sjunde dagen skall du hålla upp, både med plöjande och skärande. 22Veckohögtid skall du hålla med förstlingen af hveteskördene; och insamlingshögtid, när året ute är. 23Tre resor om året skall allt ditt mankön komma fram för den allsmägtiga Herran och Israels Gud. 24När jag utdrifver Hedningarna för dig, och förvidgar dina landsändar, skall ingen åstunda efter ditt land, den stund du uppgår, tre resor om året, till att hafva dig fram för Herran din Gud. 25Du skall icke offra bloden af mitt offer på syradt bröd; och Påskahögtidenes offer skall icke blifva öfver nattena intill morgonen. 26Förstlingen af den första frukten af dinom åker skall du föra in uti Herrans dins Guds hus. Du skall icke koka kidet, den stund det ännu på sins moders mjölk är. 27Och Herren sade till Mose: Skrif dessa orden; ty efter dessa orden hafver jag gjort ett förbund med dig, och med Israel. 28Och han var der när Herranom fyratio dagar och fyratio nätter, och åt intet bröd, och drack intet vatten; och han skref på taflorna detta förbund, de tio ord. 29Då nu Mose gick ned af berget Sinai, hade han de två vittnesbördsens taflor i sine hand, och visste icke, att huden af hans ansigte sken, deraf att han hade talat med honom. 30Och då Aaron och all Israels barn sågo, att hans ansigtes hud sken, fruktade de nalkas honom. 31Då kallade Mose dem; och till honom vände sig både Aaron, och alle de öfverste för menighetene. Och han talade med dem. 32Sedan nalkades all Israels barn intill honom; och han böd dem allt det Herren hade talat med honom på Sinai berg. 33Och då han talade med dem, lade han ett täckelse på sitt ansigte. 34Och när han ingick för Herran till att tala med honom, lade han täckelset af, tilldess han gick åter ut igen; och när han kom ut, och talade med Israels barn det honom budet var; 35Så sågo de Israels barn på hans ansigte, huru hans ansigtes hud sken; så drog han åter täckelset öfver ansigtet, tilldess han gick åter in igen till att tala med honom.
Copyright information for SweKarlXII1873