‏ Deuteronomy 9

1Hör, Israel: I dag skall du gå öfver Jordan, att du inkommer till att intaga de folk, som större och starkare äro än du; stora städer, murade upp till himmelen; 2Ett stort högt folk, Enakims barn, som du känt hafver, af hvilkom du ock hört hafver: Ho kan stå emot Enaks barn? 3Så skall du veta i dag, att Herren din Gud går framför dig, en förtärande eld; han varder dem förgörandes och nederläggandes för dig, och skall fördrifva dem, och omintetgöra dem snarliga, såsom Herren dig sagt hafver. 4Då nu Herren din Gud dem utdrifvit hafver för dig, så säg icke i dino hjerta: Herren hafver mig här infört, till att intaga detta landet för mina rättfärdighets skull; ändock Herren fördrifver Hedningarna för dig, för deras ogudaktighets skull. 5Ty du kommer icke in i landet till att besitta det, för dina rättfärdighet, eller för dins hjertas fromhets skull; utan Herren din Gud fördrifver dessa Hedningarna för deras ogudaktighets skull, på det han skall fullkomna det ord, som Herren dina fäder, Abraham, Isaac och Jacob, svorit hafver. 6Så vet nu, att Herren din Gud icke gifver dig detta goda landet till att intaga för dina rättfärdighets skull; efter du äst ett halsstyft folk. 7Kom ihåg, och förgät icke, huru du Herran din Gud förtörnade i öknene; ifrå den dag att du drog utur Egypti land, tilldess I komne ären till detta rum, hafven I varit Herranom ohörsamme. 8Förty i Horeb förtörnaden I Herran, så att Herren för vredes skull ville förgöra eder; 9Då jag gången var på berget, till att anamma de stentaflor, förbundsens taflor, som Herren gjorde med eder, och jag blef på bergena fyratio dagar, och fyratio nätter, och åt intet bröd och drack intet vatten. 10Och Herren fick mig de två stentaflorna, beskrefna med Guds finger, och derutinnan all ord, som Herren med eder utur elden på berget talat hade, på församlingenes dag. 11Och efter de fyratio dagar och fyratio nätter fick mig Herren de två förbundsens stentaflor. 12Och Herren sade till mig: Statt upp, gack snart ned hädan; ty ditt folk, som du utfört hafver af Egypten, hafver förderfvat det; de äro snarliga trädde ifrå den vägen, som jag hafver budit dem; de hafva gjort sig ett gjutet beläte. 13Och Herren sade till mig: Jag ser, att detta folket är ett halsstyft folk. 14Låt mig betämma, att jag förgör dem, och utskrapar deras namn under himmelen. Jag vill göra ett starkare och mägtigare folk af dig, än detta är. 15Och som jag omvände mig, och gick ned af berget, som brann i eld, och hade de två förbundsens taflor i båda mina händer; 16Då såg jag, och si, då haden I syndat emot Herran edar Gud, så att I haden gjort en gjuten kalf, och voren snarliga trädde ifrå den vägen, den Herren eder budit hade. 17Så tog jag båda taflorna, och kastade dem bort utu båda händerna, och slog dem sönder för edor ögon; 18Och föll ned för Herran, såsom tillförene, i fyratio dagar, och fyratio nätter; och åt intet bröd, och drack intet vatten, för alla edra synders skull, som I gjort haden; i det I sådant ondt gjorden för Herranom, till att förtörna honom. 19Ty jag fruktade för den vrede och grymhet, der Herren på eder med förtörnad var, så att han ville förgöra eder. Och Herren hörde mig än i den gången. 20Var ock Herren storliga vred på Aaron, så att han ville förgöra honom; men jag bad ock för Aaron på samma tiden. 21Men edor synd, kalfven som I gjort haden, tog jag och brände upp i elde, och slog sönder honom, och sönderstötte, tilldess han vardt stoft; och kastade stoftet i bäcken, som flyter utaf bergena. 22Sammalunda förtörnaden I ock Herran i Thabeera, och i Massa, och vid de Lustgrifter. 23Och då Herren sände eder ifrå KadesBarnea, och sade: Går ditupp, och tager landet in, som jag eder gifvit hafver; voren I Herrans edars Guds mun ohörsamme, och trodden icke på honom, och lydden icke hans röst; 24Ty I hafven varit Herranom ohörsamme, så länge som jag eder känt hafver. 25Då föll jag neder för Herran fyratio dagar, och fyratio nätter, som jag der låg; ty Herren sade, att han ville förgöra eder. 26Men jag bad Herran, och sade: Herre, Herre, förderfva icke ditt folk och din arfvedel, hvilket du genom dina stora magt förlossat, och med mägtiga hand utur Egypten fört hafver. 27Kom ihåg dina tjenare Abraham, Isaac och Jacob; se icke på detta folkets hårdhet, och detta folkets ogudaktighet och synd; 28Att det landet, der du oss utfört hafver, icke skall säga: Herren kunde icke föra dem uti det land, som han dem lofvat hade, och hafver fördenskull fört dem derut, att han var vred på dem, att han skulle dräpa dem i öknene. 29Förty de äro ditt folk, och din arfvedel, som du med dine stora magt, och med din uträckta arm, utfört hafver.
Copyright information for SweKarlXII1873