‏ Acts 19Summary

1Och begaf sig, medan Apollos var i Corintho, att Paulus vandrade genom de öfra landen, och kom till Ephesum; der fann han några Lärjungar. 2Och han sade till dem: Hafven I fått den Helga Anda, sedan I trodden? Då sade de till honom: Vi hafve icke ens hört, om någor Helig Ande är till. 3Och han sade till dem: Hvarmed ären I då döpte? De sade: Med Johannis döpelse. 4Då sade Paulus: Johannes döpte med bättringenes döpelse, och sade folkena, att de skulle tro på den som komma skulle efter honom, det är, på Christum Jesum. 5Och att, då de det hörde, läto de döpa sig i Herrans Jesu Namn. 6Och då Paulus lade händer på dem, kom den Helige Ande öfver dem; och de begynte tala med tungomål, och propheterade. 7Och alle desse voro vid tolf män. 8Och han gick in i Synagogon, och talade dristeliga i tre månader, disputerade, och rådde till Guds rike. 9Och efter det någre af dem vordo förhärde, och icke trodde, utan talade illa om den vägen för den meniga man, gick han ifrå dem, och afskiljde Lärjungarna, disputerandes dageliga uti ens mans skola, som het Tyrannus. 10Och detta gick så till i tu år; så att alle de, som bodde i Asien, hörde Herrans Jesu ord, både Judar och Greker. 11Och Gud gjorde icke ringa krafter genom Pauli händer; 12Så att de ock togo svettedukar och skörte, som vid hans kropp hade kommit, och lade på de sjuka; och sjukdomen gick utaf dem, och de onde andar foro ut. 13Så voro någre Judar besvärjare, som foro omkring; de togo sig före åkalla Herrans Jesu Namn, öfver dem som hade de onda andar, sägande: Vi besvärje eder vid Jesum, den Paulus predikar. 14Och ibland dem, som detta gjorde, voro en Judes sju söner, Sceve, öfversta Prestens. 15Då svarade den onde anden, och sade: Jesum känner jag väl, och Paulum vet jag väl; men ho ären I? 16Och mannen, som den onde anden uti var, sprang uppå dem, och vardt dem öfvermägtig; och kastade dem under sig, så att de nakne och sargade undflydde utaf det huset. 17Och detta vardt allom vetterligit, både Judom och Grekom, som bodde i Epheso; och en räddhåge föll öfver dem alla, och Herrans Jesu Namn vardt storliga prisadt. 18Och månge af dem, som trodde, kommo och bekände, och förkunnade hvad de uträttat hade. 19Men månge af dem, som förvetna konster brukat hade, båro fram böckerna, och brände upp i hvars mans åsyn; och då deras värde räknadt vardt, vardt det funnet till femtiotusend penningar. 20Så fast växte då Herrans ord, och kom till magt. 21Då detta skedt var, satte Paulus sig fore i Andanom att fara genom Macedonien och Achaja till Jerusalem, sägandes: När jag hafver varit der, måste jag ock se Rom. 22Då sände han till Macedonien två af dem som honom tjente, nämliga Timotheum och Erastum; men sjelf blef han qvar till en tid i Asien. 23På den tiden vardt icke litet buller om den vägen. 24Ty det var en guldsmed, benämnd Demetrius, som gjorde silftempel till Diana, der de en stor vinning af hade, som det handtverk brukade; 25Hvilka han tillhopakallade, och de der slikt arbete plägade bruka, och sade: I män, I veten, att vi hafve vår näring af detta handtverket; 26Och I sen och hören, att denne Paulus hafver bedragit, ej allenast i Epheso, utan sånär i hela Asien, och förvändt mycket folk, sägandes, att det är icke gudar, som göras med menniskohänder. 27Och varder icke allenast gällandes den delen af vårt handtverk, att det nederläggs; utan jemväl ock att den stora gudinnones Diane tempel varder för intet hållet; och måtte då ske, att hennes härlighet af kommer, den dock hela Asien och hela verlden dyrkar. 28När de detta hörde, vordo de fulle med vrede, och ropade: Stor är de Ephesiers Diana. 29Och i hela staden vardt ett upplopp; och de föllo hasteliga till, alle med ett mod, in på skådoplatsen, och togo fatt på Gajus och Aristarchus, som voro af Macedonien, och af Pauli sällskap. 30Och Paulus ville gångit in i hopen, till folket; då ville Lärjungarna det icke tillstädja. 31Sände ock någre af de Öfversta i Asien, som hans vänner voro, till honom, och bådo att han icke skulle gifva sig in på platsen. 32Och andre ropade annat; ty menigheten var förbistrad; och mesta delen visste icke, för hvad sak de voro församlade. 33Och somlige af folket drogo Alexandrum fram, den Judarna framstötte. Då tecknade Alexander med handene, att de skulle vara tyste, och aktade försvara sig för folket. 34När de förnummo att han var en Jude, ropade de alle med en mun, sånär i två timmar, sägande: Stor är de Ephesiers Diana. 35Då cancelleren hade stillat folket, sade han: I män af Epheso, ho är den menniska som icke vet, att Ephesiers stad dyrkar den stora gudinnan Diana, och det beläte som af himmelen kommet är? 36Så, efter der säger ingen emot, måsten I stilla eder, och intet orådeligit företaga. 37I hafven dragit dessa männerna fram, som hvarken äro kyrkoröfvare, eller edor gudinnos försmädare. 38Om Demetrius, och de med honom äro af hans handtverk, hafva sak emot någon, så hafver man Råd, och rättgång, och fogdar; der måga de klaga och svara hvarannan. 39Men hafven I om något annat handla, då må det åtskiljas uti någon tillbörlig samqväm. 40Ty det är fara att vi komme i skuld, för det upplopp som i dag skedt är, efter ingen sak på färde är, der vi kunne någon skäl af taga till detta upplopp. Och då han det sagt hade, lät han folket gå.