‏ Acts 16Summary

1Och han kom till Derben och Lystra; och si, der var en Lärjunge, benämnd Timotheus, en Judisk qvinnos son, den der trogen var; men fadren var en Grek. 2Den samme hade ett godt rykte af de bröder, som voro i Lystris och Iconien. 3Då ville Paulus, att han skulle fara med honom; och tog och omskar honom, för de Judars skull, som voro i de rum; ty de visste alle, att hans fader var en Grek. 4Och der de foro genom städerna, befallde de dem hålla de stadgar, som af Apostlarna och Presterna i Jerusalem beslutne voro. 5Och vordo de församlingar stadfäste i trone, och förökades på talet hvar dag. 6Då de vandrade genom Phrygien och Galatie landskap, vardt dem förment af den Helga Anda, tala ordet i Asien. 7Derföre foro de in i Mysien, och bödo till att fara in i Bithynien; och Anden tillstadde dem icke. 8Men då de hade farit genom Mysien, foro de ned till Troadem. 9Och en syn syntes Paulo om nattena. En Macedonisk man stod och bad honom, sägandes: Far in i Macedonien, och hjelp oss. 10Och straxt han hade sett synena, tänkte vi till att fara in i Macedonien; och voro visse deruppå, att Herren hade kallat oss till att predika Evangelium för dem, 11Då vi nu seglade af Troade, kommo vi vår rätta kos till Samothracien, och dagen derefter till Neapolis; 12Och dädan till Philippos, som är ypperste staden i Macedonien, och är en fristad. Och vistades vi uti den staden några dagar. 13Och om Sabbathsdagen gingo vi ut af staden till älfvena, der man plägade bedja; och satte oss ned, och talade med qvinnor, som der tillsamman kommo. 14Och en gudelig qvinna, benämnd Lydia, en purpurkrämerska, utaf de Thyatirers stad, lydde till; och Herren öppnade hennes hjerta, att hon gaf akt på det Paulus sade. 15Och hon lät sig döpa, och allt sitt hus; och bad dem, sägandes: Om I hållen mig derföre att jag tror på Herran, så kommer i mitt hus, och blifver der. Och hon nödgade oss. 16Och hände sig, då vi gingom till bönen, mötte oss en piga, som hade en spådomsanda, och hon drog sina herrar mycken båtning till, med sin spådom. 17Hon följde Paulum och oss efter, och ropade, sägandes: Desse männerna äro högsta Guds tjenare, de der eder förkunna salighetenes väg; 18Och det gjorde hon i många dagar. Men Paulus tog detta illa vid sig, och vände sig om, sägandes till andan: Jag bjuder dig, vid Jesu Christi Namn, att du far ut af henne. Och han for ut i samma stund. 19Då hennes herrar sågo, att hoppet var borto till deras båtning, togo de fatt på Paulus och Silas, och drogo dem på torget till de öfversta; 20Och antvardade dem Rådherrarna i händer, sägande: Desse männerna göra ena villo i vår stad, efter de äro Judar; 21Och lära det sätt, som oss icke höfves anamma eller hålla, efter vi äre Romerske. 22Och folket lopp ihop med dem; och Rådherrarna refvo deras kläder sönder, och läto hudflänga dem med ris. 23Och när de hade mycket slagit dem, kastade de dem i fängelse, och befallde fångvaktaren, att han skulle granneliga taga vara på dem. 24Då, efter han fick så sträng befallning, kastade han dem in i innersta fångahuset, och slog en stock öfver deras fötter. 25Om midnattstid voro Paulus och Silas i sina böner, och lofvade Gud med sång; och fångarna hörde dem. 26Och med hast vardt en stor jordbäfning, så att grundvalen i fångahuset bäfvade; och straxt vordo alla dörrarna öppna, och allas deras bojor vordo lösa. 27Då vaknade fångvaktaren, och fick se dörrarna på fångahuset öppna, och drog sitt svärd ut, viljandes dräpa sig sjelf; och mente att fångarna voro bortflydde. 28Då ropade Paulus med höga röst, sägandes: Gör dig sjelfvom intet ondt; ty vi äre alle här. 29Då beddes han ett ljus, och gaf sig derin, och föll ned för Pauli och Sile fötter, bäfvandes. 30Och han hade dem ut, och sade: Herrar, hvad skall jag göra, att jag må blifva salig? 31Då sade de: Tro på Herran Jesum, så blifver du och ditt hus saligt; 32Och talade för honom Herrans ord, och för allom dem som i hans huse voro. 33Och i samma stunden om natten tog han dem till sig, och tvådde deras sår; och lät sig straxt döpa, och allt sitt folk. 34Och hade dem hem i sitt hus, och gaf dem mat, fröjdandes sig att han med allt sitt hus trodde Gudi. 35Då dager vardt, sände Rådherrarna stadstjenarena, sägande: Släpp de männerna ut. 36Detta talet förkunnade fångvaktaren Paulo: Rådherrarna hafva budit, att I skolen släppas; går fördenskull ut, och farer i frid. 37Då sade Paulus till dem: De hafva hudflängt oss uppenbarliga, utan lag och dom, ändock vi äre Romerske, och kastat oss i fängelse; och vilja nu hemliga hafva oss härut! Nej, icke så; utan komme sjelfve, och tage oss härut. 38Då bådade stadstjenarena Rådherromen dessa ord. Då vordo de förfärade, hörande att de voro Romerske; 39Och kommo dit, och förmante dem; och togo dem ut, bedjande att de utgå skulle af staden. 40Då gingo de utu fängelset, och kommo till Lydia; och när de hade sett bröderna, och styrkt dem, foro de sina färde.