‏ 1 Corinthians 7Summary

1Nu, der I mig om skrefven, svarar jag. Det är mannenom godt, att han intet befattar sig med hustru. 2Dock likväl, till att undfly boleri, hafve hvar och en sina hustru, och hvar och en sin man. 3Mannen skall låta få hustrune skyldig välviljoghet, och sammalunda hustrun mannen. 4Hustrun hafver icke sjelf magt öfver sin egen kropp, utan mannen; sammalunda mannen hafver icke magt öfver sin egen kropp, utan hustrun. 5Drager eder icke undan för hvarannan, utan det sker med begges edra samtycko, till en tid, att I mågen hafva tom till fasto och böner; och kommer så igen tillsammans, att djefvulen icke skall fresta eder för edor okyskhets skull. 6Men sådant säger jag eder efter tillstädjelse, och icke efter bud; 7Utan jag ville heldre, att alla menniskor voro såsom jag är; men hvar och en hafver sina egna gåfvo af Gudi; den ene så, den andre så. 8Dem ogiftom och enkom säger jag: Godt är dem, om de blifva såsom ock jag. 9Men kunna de icke hålla sig, så gifte sig; ty det är bättre gifta sig, än brinna. 10Men dem giftom bjuder icke jag, utan Herren: Hustrun skilje sig icke ifrå mannen. 11Skiljes hon ock ifrå honom, så blifve ogift, eller förlike sig med mannen igen; och mannen öfvergifve icke hustruna. 12Dem androm säger jag, icke Herren: Om så är, att en broder hafver ena otrogna hustru, och hon hafver vilja till att bo med honom; skilje då han icke henne ifrå sig. 13Och om en qvinna hafver en otrogen man, och han hafver vilja till att blifva när henne; skilje icke då honom ifrå sig. 14Ty den otrogne mannen är helgad genom hustruna, och den otrogna hustrun är helgad genom mannen; annars vordo edor barn oren; men nu äro de helig. 15Om ock den otrogne vill skiljas, så låt honom skiljas. En broder eller syster är icke bunden till egendom i sådana fallom; utan i frid hafver Gud kallat oss. 16Ty huru vetst du, qvinna, om du kan göra mannen salig? Eller huru vetst du, man, om du kan göra hustruna saliga? 17Dock såsom Gud hafver hvarjom och enom utdelat. Hvar och en, såsom Herren honom kallat hafver, så vandre han. Och så stadgar jag i alla församlingar. 18Är någor omskoren kallad, han begäre icke förhud; är någor kallad i förhuden, han låte icke omskära sig. 19Omskärelsen är intet, och förhuden är intet; utan hålla Guds bud. 20Hvar och en blifve uti den kallelse, i hvilka han kallad är. 21Äst du kallad i träldom, haf der ingen sorg om; dock kan du fri varda, så bruka det heldre; 22Ty den som i träldom kallad är i Herranom, han är Herrans fri; sammalunda ock den som kallad är i frihet, han är Christi egen vorden. 23I ären dyrt köpte; blifver icke menniskors trälar. 24Hvar och en, käre bröder, der han uti kallad är, der blifve han uti när Gudi. 25Men om jungfrur hafver jag icke Herrans bud; utan jag säger mina mening, såsom den der barmhertighet fått hafver af Herranom, till att vara trogen. 26Så menar jag nu sådant vara godt, för den nöd som förhanden är, att menniskone skall godt vara så blifva. 27Äst du vid hustru bunden, begära icke skiljas vid henne; äst du ock utan hustru, så begära icke hustru. 28Men gifter du dig, syndar du intet, och om en jungfru gifter sig, syndar hon intet; dock varda sådana lidande lekamlig bekymmer; men jag skonade eder gerna. 29Men det säger jag: Käre bröder, tiden är kort. Öfver detta: De som hustrur hafva, vare såsom de inga hade; 30Och de som gråta, såsom de intet greto; och de som fröjda sig, såsom de fröjdade sig intet; och de som köpa, såsom de behöllo det intet; 31Och de som bruka denna verldena, såsom de brukade icke; ty denna verldenes väsende förgås. 32Men jag ville gerna, att I voren utan omsorg. Den der ogift är, han aktar det Herranom tillhörer, huru han skall täckas Herranom. 33Men den som gifter sig, han aktar hvad verldene tillhörer, att han skall behaga hustrune. 34Och det är skilnad på en qvinna, och en jungfru; den som ogift är, hon aktar det Herranom tillhörer, att hon skall blifva helig både till kropp och till anda; men den som gifter sig, hon aktar det verldene tillhörer, huru hon skall behaga mannenom. 35Men detta säger jag till det som eder kan gagneligit vara, och icke att jag vill kasta band på eder; utan på det I skolen efterfölja det ärligit är, och blifva vid Herran, utan allt hinder. 36Men om någor låter sig tycka, att det icke väl skickar sig med hans jungfru, sedan hon väl manväxt är, och det vill icke annars vara, så göre som han vill, han syndar intet; han låte henne gifta sig. 37Men om en sätter sig fast före, efter han onödd är, och hafver sin fria vilja, och besluter detta i sitt hjerta, att låta sina jungfru så blifva, han gör väl. 38Den nu utgifter henne, han gör väl; men den icke utgifter henne, han gör bätter. 39Hustrun är bunden till lagen, så länge hennes man lefver; men när hennes man är afsomnad, är hon fri att gifva sig enom androm, hvem hon vill; dock att det sker i Herranom. 40Men saligare är hon, om hon så blifver, efter mitt sinne; jag menar, att jag ock hafver Guds Anda.